Varför jag valde veterinärprogrammet

Fick en kommentar häromdagen där två frågor ställdes och jag tänkte göra två separata inlägg om dem eftersom det är ganska stora frågor. Så, första frågan lyder: Varför valde jag veterinärprogrammet?

Till att börja med har jag alltid tyckt otroligt mycket om djur. Speciellt hästar. Jag tror att jag gillade själva omvårdnaden, att hjälpa dem och så där. Jag vet iallafall att jag ville bli det när jag var liten då jag både minns det och att flera släktingar sagt till mig att jag alltid pratat om det. I gymnasiet hade jag absolut ingen plan för någonting. Jag hade ingen aning om vad jag ville bli, inte den blekaste. Jag valde samhällsprogrammet då det var brett och man i princip kunde bli vad som helst. Dock fick jag höra att jag i och med det valet stängde dörrarna till läkare och sådana yrken eftersom jag inte valde naturprogrammet.

Jag pluggade inte värst mycket i gymnasiet men hade absolut inte svårt för skolan. Det var bara att andra saker var viktigare just då och jag var omotiverad att plugga. Jag gick ut gymnasiet och ville då bara bort från min hemstad. Så jag gjorde lite allt möjligt de kommande åren. Jag åkte till London i två månader, jobbade på olika jobb och bara funderade på vad jag ville bli. Sommaren/hösten 2013 fick vi en kull kaninungar hemma. Några av dem hade någon form av ögoninfektion så jag tog med dem till veterinären och fick en salva utskriven. När jag senare stod och höll en kaninunge i famnen och gav den ögonsalva så började tanken slå mig. Tänk om man kunde få göra sånt här på riktigt. Tänk att få hålla på med djuren och det medicinska som veterinär. Men jag tänkte att det förmodligen inte var möjligt med tanke på att jag inte hade behörigheten eller knappast betygen.

Men jag släppte inte tanken utan sökte till Ljungskile folkhögskola inför höstterminen 2015 och gick där ett basår där jag fick behörigheten. Efter det året sökte jag till veterinärprogrammet men hade absolut inga förhoppningar utan tänkte att det var helt omöjligt för just mig att komma in. När jag stod på mitt sommarjobb och hade lunch så öppnade jag antagningsbeskedet och såg att jag var antagen. Jag trodde jag såg i syne, tänkte att det måste ju vara fel. Men det var sant och här är jag idag.

Jag blir mer och mer motiverad för varje dag på veterinärprogrammet. Det är tufft i perioder och ibland är man så trött att man inte orkar någonting. Men då får man tänka på vilket otroligt varierande och roligt jobb man kommer ha om några år. Tufft såklart men mitt absoluta drömjobb sen i princip alla år tillbaka. Jag ville bli veterinär för det medicinska, för djuren och för att kunna hjälpa de som inte kan förklara vart de har ont eller vad problemet är. Så ni som känner som jag men känner att det är omöjligt. Det är INTE omöjligt. Allt går, bara man vill. Kan jag så kan ni! Kämpa på så ses vi i Uppsala snart 🙂 Kram