När jag äntligen blev antagen till programmet så var jag 28 år, nästan 10 år äldre än de som kommer in direkt från gymnasiet. Innan skolan började så funderade jag en del på hur det skulle vara. Skulle jag känna mig gammal? Att jag inte skulle vara äldst visste jag efter att ha tittat på antagningsstatistik under flera år. Jag funderade kring om jag skulle känna mig utanför för att jag inte är så intresserad av att hänga på nationerna om helgerna (även om det inte nödvändigtvis har med ålder att göra). Men det finns många i alla åldrar på programmet som känner samma sak.
Jag känner mig inte gammal. De jag umgås mest med är några år yngre än mig, men det är inget jag eller dom tänker på. Ibland kan jag komma på det när vi pratar om vissa saker som fanns när jag var liten eller när de var små, eller när jag inser att jag hunnit med ganska mycket innan jag började här. Jag har hunnit lära mig en del om mig själv som jag inte visste när jag var 19år, vilket jag faktiskt är glad för.
Av de som blev antagna i urval 2 nu till hösten 2017 så såg det ut såhär:
79 st var yngre än 24år
26st var mellan 25-34år
4st var äldre än 35år