Den allra första dagen

Imorgon är det dags. Då kliver en ny årskull nervösa och förväntansfulla veterinärstudenter in i skolan och aulan för första gången. Jag vet hur det känns. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv, men jag var såå rädd för att något skulle ha gått fel och mitt namn inte skulle finnas med på listan. Här kommer berättelsen om min början på SLU, och det började med antagningsbeskedet.

Varje år sökte jag men kom aldrig in. Det verkade omöjligt…

Jag var tvungen att göra något med mitt liv så pluggade och jobbade annat men slutade aldrig hoppas. Varje år kastade jag mig över datorn så fort beskedet kom, varje år lika besviken och ledsen.

2014 satt jag inne på mitt kontor. När jag var liten sa jag att jag hellre dör än jobbar på kontor när jag blir stor – en aning dramatiskt kanske, men det slog mig just då. Jag trivdes på mitt jobb – men var det här allt? Vad gjorde jag för skillnad i världen?

När jag kom hem och låg i soffan på kvällen framför tv:n så gick ett program igång ”Veterinärerna på Bondi beach”. En bit in i programmet började jag gråta – det var ju det här jag alltid velat! Detta var triggern. Jag skulle inte ge upp – det är inte försent, det är inte kört. Dagarna därefter gick jag genom alla mina betyg, kollade om jag kunde göra prövningar för att höja dem (valde dock till slut inte denna strategi), bokade tid till en studievägledare, googlade tips och övningar på nätet. Jag satte upp lappar i lägenheten med mål och fraser som ”Jag kommer klara det!”. Jag gjorde gamla högskoleprov, lade upp en strategi, plockade fram mina matteböcker från gymnasiet och började plugga till högskoleprovet på allvar. Jag höjde mig – ganska mycket faktiskt, men det var osannolikt att det skulle räcka 2016, i år igen.

När första antagningsbeskedet kom var jag som vanligt nervös och lite nedslagen. Under lunchen smög jag iväg in på kontoret och gick in för att kolla. ”Antagen”? Va? Jag skyndade mig att tacka ja till platsen (ifall att något hade blivit fel och raden ”antagen” helt plötsligt skulle bytas ut till ”reserv”) och fotade den. Jag ville skrika och dansa glädjedans men kunde inte, inte där. Hade börjat på mitt jobb bara ett par månader tidigare. Hela dagen var som i ett vakuum och efter jobbet åkte jag hem till min bästa kompis. Direkt när jag kom innanför hennes dör så tog jag fram beskedet på mobilen ”kan du berätta för mig vad som står här?”, min kompis läste ”DU HAR KOMMIT IN!”. ”Har jag? Är du säker?”, min kompis ”JA”. ”Är du helt säker? 100% säker?”, min kompis ”ja”. ”Har jag tackat ja till platsen rätt nu?”, kompisen ”ja”. Sen kom tårarna och de ville aldrig sluta. Glädjedans runt lägenheten med min bästa kompis i famnen och telefonsamtal till vänner och familj. Dagen efter gick jag in till min chef och sa upp mig.

Den allra första skoldagen började i aulan. Kvällen innan hade jag fått träffa några blivande klasskompisar och äldrekursare hade visat oss runt och bjudit på mat. Det hölls välkomsttal för alla universitetets nya studenter och sedan gick vi veterinärstudenter vidare för presentation. Nu kom det moment jag nojjat över i flera veckor – uppropet. Jag var helt säker på att något skulle bli fel, antingen så står inte jag med på den här listan för att något har blivit fel, eller så kommer jag vakna snart och ha drömt alltihop! Vi gick fram i salen och prickades av en efter en… Jag har dubbelt efternamn så när mitt namn skulle letas fram så bläddrades det fram och tillbaka. Här kommer det, tänkte jag – mitt namn står inte med. Men det gjorde det! Sen släppte spänningen.

Det regnade den dagen, men det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Det var på riktigt nu. Resten av dagen fylldes av välkomstaktiviteter och vi blev bjudna på mat. Exakt vad vi gjorde minns jag inte helt tydligt, men jag minns känslan. Den natten sov jag riktigt, riktigt gott.

Ikväll är det min och mina klasskamraters tur att välkomna nya studenter till SLU med rundtur och pizza:).