2018 lider mot sitt slut och jag har tillryggalagt en tiondel av landskapsarkitektprogrammet! Det känns som det var alldeles nyss jag förväntansfullt cyklade till SLU för första gången. Samtidigt känns det som jag aldrig gjort något annat, efter dessa 4 månader känner jag mig väldigt hemma på Campus och jag trivs otroligt bra med både utbildningen och min klass. Det faktum att vi har så många schemalagda moment som kräver närvaro på campus har många av oss sett som positivt då det har skapat en fin sammanhållning i klassen. Det kan dock även vara en börda om man har långt att pendla eller om man inte tar csn och behöver jobba parallellt med studierna. Men det verkar ändå fungera okej för de som befinner sig i situationen, allt går att lösa så länge viljan och motivationen finns.
De senaste dagarna har jag funderat kring vad vi har lärt oss under första terminen och jag tycker att vi har fått en gedigen grund. Fokuspunkterna har varit att förstå landskapsarkitektens yrkesroll, geologi och hydrologi och att se landskap och platser ur en landskapsarkitekts glasögon. Flera moment och har varit återkommande under kursen, vilket jag tycker är bra då man lär sig att applicera sin kunskap i olika sammanhang. Till exempel har geologin och hydrologin återkommit även vid praktisk övningar som modellbygge, vilket ger en djupare förståelse än vad vi fick utav teoretiska föreläsningar.
Det roligaste vi gjort under terminen enligt mig är de planritningar vi gjort, de kräver både att man tänker och att man är kreativ. Även formläramomenten har varit roliga och givande, men de har inte varit lika mångsidigt utmanande som de landskapsarkitekturuppgifter vi gjort.
När detta inlägg publiceras är glider jag runt på skidor i Vemdalen och jag reflekterar troligen över varför topografin ser ut som den gör och vilken bergart som gömmer sig under snön. Gott nytt år!