Under förmiddagen hade vi en schemalagd föreläsning som omväxling. Det var ett företag som förespråkar planerandet av framför allt anpassande av lekplatser för att barn, men även vuxna, med olika funktionsvariationer.
Många av de saker som de tog upp är sådant som en person med full funktion nästan aldrig funderar på. Hur lång en ramp måste vara för att kompensera för en höjdskillnad eller hur svårt det kan vara att leka med andra barn om man sitter i rullstol. Hur oanpassade våra lekparker i Sverige är för dessa personer är nästan skrämmande.
Efter en tidig lunch åkte vi ned till Malmö för att själva testa att ta oss fram med rullstol och med teknikkäpp, alltså som gravt synskadad.
Ett hinder jag fick testa var en asfalterad gångväg under en bilväg som jag endast lyckades ta mig halvvägs uppför på egen hand i rullstolen. Andra hälften fick en kompis putta mig.
Senare i en lekpark var det stopp nästan direkt nu i snöslasket, men på en plats vid gungan kom vi fram till att en vuxen i rullstol skulle kunna gunga sitt lilla barn. Ett barn i rullstol kunde mer eller mindre inte göra någonting i lekparken utan att någon hjälpte till att lyfta dem ur stolen.
När vi närmade oss slutet av vandringen genom Malmö med knix över övergångsställ och längsmed lutande trottoarer, fick jag även ta på mig bindeln och försöka ledsaga mig fram med teknikkäppen. Detta var verkligen jätte obehagligt, man hade ingen koll på hur nära bilarna var eller när man plötsligt befann sig ute på cykelbanan.
Givetvis så kräver det övning att ta sig fram utan alla sina vanliga funktioner, men jag har verkligen fått en större förståelse för alla problem som man kan stöta på bara genom att försöka ta sig fram i staden. Även att man hellre får förenklingar i hur platsen är utformad än att bli hjälpt av någon, om man nu har fördelen att ha någon med sig.
Detta är något som jag absolut tycker att alla skulle få prova någon gång för att få en mer sympatisk syn på så gott som allt.
