Vi läser en kurs just nu, pedagogik i hästverksamhet, där vi hade en föreläsning häromdagen med temat mål. Diskussionen rörde sig kring frågor så som huruvida mål påverkar motivationen hos en individ och hur det påverkar elever i ridskoleverksamhet. Vi fick även fundera på hur vi själva kände kring mål. Hälften av gruppen menade på att de hade tydliga mål och andra hälften var lite diffusa när ämnet kom på tal. Det finns studier som indikerar på att avsaknaden av mål i en ridskoleverksamhet kan leda till avhopp av elever i längden. Det tros bero på att eleverna i dessa fall upplever att de inte utvecklas, att intresset för exempelvis vänner, andra sporter eller liknande blir större än motivationen för ridningen. Mål tycks vara viktigt som en inre drivkraft för motivationen. Vi har ofta massvis av mål för våra hästar, hur de skall tränas osv. Men vi själva då?
Nu undrar ni alla hur mina mål ser ut eller hur? Jo… Helt ärligt har jag aldrig haft några direkta mål vad jag kan minnas. Bara tanken på att ha ett mål har skrämt mig. Om jag säger det högt är det inte längre en oöppnåelig dröm utan något som måste genomföras för annars har jag ingen disciplin och då kommer jag aldrig komma någonstans i livet. Typ så har tankarna gått. Lite katastroftankar det vill säga… Det var ett intressant ämne att ta upp, då jag tror att det ligger en del i det hela. Det kanske egentligen är det som skrämmer mig lite också. Utan ett mål vet man egentligen inte var man befinner sig eller vart det bär av. Det är som att navigera sig utan en kompass. Vilket ibland är prestigelöst och tryggt. Men kanske egentligen ett upplägg dömt att misslyckas? Förr, när jag hade mina islandshästar hade jag definitivt behövt mål. Jag var på god väg, men var aldrig nöjd. Den där missnöjda linsen jag såg genom kan vara nyttig ibland för att vara kritisk, men inte så ofta. Med ett mål tror jag att jag hade kunnat ge mig själv en klapp på axeln någon gång ibland också. Dessutom hade jag nog ridit bättre om jag satt upp mål för vad jag behövde lära mig istället för att lägga skuld på hästarna. En klok kvinna sa en gång att en häst aldrig gör något illa för att vara dum. Antingen har vi inte varit tydliga nog med vad vi förväntar oss att hästen skall göra, eller så har vi begärt för mycket av hästen- eller så har den ont. Inget av detta är hästens illvilja, bollen ligger hos oss att tolka in situationen och agera därefter.
När jag var yngre red jag på ridskola. Jag hade som sagt inga mål, bara levde livet. Stallet var vår rastgård. Vi satt vi upp barbacka på shettisarna och red runt med benen dinglande vid knäna (tur man var lätt på den tiden). Inga ansvar. Varvat med hästarna hade jag innebandyn som jag utövade tills jag var 15 år. Där var det helt annorlunda. Då vårt lag lade ner bytte jag till ett toppsatsande lag. Där skedde någon sorts elitsatsning, samtidigt kom jag med i distriktslaget med sikte på SM. Någonstans där på vägen, mellan alla uttagningar och toppningar där spelare blev bänkade försvann motivationen. Berodde det på brist på mål? Tveksamt. Kanske snarare tvärt om? Glädjen med det hela dog ut när strävan framåt aldrig slog av på takten. Jag funderar ändå på om den där prestigelösa tiden jag fick som ungdom faktiskt är orsaken att jag fortsatt med hästarna såhär länge. Jag är som sagt lite kluven kring begreppet mål. Men tänker absolut testa på och se om motivationen blir bättre. Oavsett är det ett intressant ämne. Och jag är fortsatt fundersam kring varför mål skrämmer mig. Har du några mål?
Min favorithäst när jag var liten, Zigge. 
