GM-lax i USA ett steg närmare godkännande

Publicerat den

Företaget AquaBounty har nu tagit ett steg närmare lansering av en snabbväxande genetiskt modifierad lax, i och med att amerikanska livsmedels-och läkemedelsmyndigheten FDA nyligen deklarerat att fisken är ofarlig att äta och inte har negativa miljökonsekvenser. Frågan är naturligtvis kontroversiell och det är ännu ganska långt kvar innan fisken eventuellt når frysdiskarna. Filosofen Christian Munte har bloggat om detta nyligen. I hans inlägg finns länkar till nyheter och tidigare diskussioner.

Naturlighet – Louise König i Coop Mersmak

Publicerat den

I senaste numret av Coops medlemstidning Mersmak (9/2012) skriver Louise König, chef för hållbar utveckling, om naturlighet. Naturlighet är knepigt; det har vi skrivit om tidigare på bloggen. König påpekar att bananer, svenskarnas favoritfrukt, är framodlade av människan. Hon hävdar vidare att vi idag tycker att bananen är helt naturlig. Så här skriver hon:

Svaret på vad som är naturligt får vi kanske alltid först i backspegeln, eftersom svaret förändras i och med att vår kultur utvecklas.

Men – om svaret hela tiden förändras, och vi vet att det förändras, får vi då någonsin svaret? Eller är verkligen svaret på frågan om vad som är naturligt ”det vi är vana vid sedan en längre tid”?

Hon avslutar sin krönika med att konstatera att det ofta är

….på sin plats att ha en dialog om hur vi kan göra vårt bästa för att värna om en utveckling som är hållbar för både människor, djur och natur.

Det kan jag helt hålla med om. Men hållbarhet och naturlighet är olika saker, trots allt.

Mersmak kan man läsa här, Königs text hittar man på sidan 24.

Konferens om etik och konsumtion i Uppsala

Publicerat den

I september 2013 går en vetenskaplig konferens om jordbruks- och livsmedelsetik av stapeln i Uppsala. Huvudtemat är etisk konsumtion. En av talarna är den amerikanske miljödygdeetikern Philip Cafaro, en annan sociologen Mara Miele som är verksam i Cardiff, Wales. Vi kommer också att ha medverkan av författarna tilll boken ”Hur bör vi handla? Filosofiska tanklar om rättvisemärkt, vegetariskt & ekologiskt”, som vi skrivit om tidigare här på bloggen. Konferensen arrangeras av EurSafe, European Society for Agricultural and Food Ethics, som ordnat dessa konferenser regelbundet med ungefär ett och ett halvt års mellanrum sedan 1999. Språket är engelska och titeln är ”The Ethics of Consumption: The Citizen, The Market, and The Law”. Mer information hittar man här: http://www.slu.se/eursafe2013

Är floder personer?

Publicerat den

En flod i Nya Zeeland har fått status som juridisk person, ungefär på samma sätt som ett företag, skriver The New Zealand Herald. (För några år sedan infördes liknande regler i Equador.)

Idén om företeelser i naturen bör kunna ges lagliga rättigheter är inte ny – i en berömd uppsats från miljöetikens tidiga år, ”Should Trees Have Standing?” (1972), argumenterade Christopher Stone för just detta.

Whanganui-floden kan naturligtvis inte själv föra sin talan, utan två ”gode män” utses – en från den nyzeeländska staten, och en representant för ursprungsbefolkningen kring floden.

Ett par saker bör man dock komma ihåg: Lagliga rättigheter är något annat än moraliska rättigheter. Och en juridisk person är något annat än en person i vardaglig mening – floder har, så att säga, andra intressen än personer av mänskligt slag. Men greppet är intressant, och kanske kan det fungera för att på ett effektivt sätt skydda känsliga områden. Värt att pröva i Sverige också, möjligen?

Läsvärd bok om etisk handel

Publicerat den

Bör vi köpa rättvisemärkt (med mera)? Spelar det någon roll? Och spelar det någon roll om det spelar roll eller inte? Två Göteborgsfilosofer, Bengt Brülde och Joakim Sandberg, tar upp desa frågor i en ny bok med titeln ”Hur bör vi handla? Filosofiska tanklar om rättvisemärkt, vegetariskt & ekologiskt” (Thales, 2012).

Författarna tar upp ”tre etiska utmaningar”: Den globala fattigdomen, behandlingen av djur i industriell produktion av främst kött, samt globala miljöproblem, främst utsäpp av växthusgaser. En av deras främsta slutsatser är att vi som individer har ett moraliskt ansvar att åstadkomma en bättre värld. Det innebär att vi bör engagera oss politiskt – det räcker inte att tänka på hur vi agerar som konsumenter. Vi kan inte köpa rättvisemärkt och luta oss tillbaka.

I boken finns också ett avsnitt om företags moraliska ansvar. Författarna förnekar tesen ”the business of business is business” – att företagens enda ansvar är att tjäna pengar (inom lagens råmärken), och menar att företag har ett ansvar att göra mer för fattiga människor, djur och natur. Avslutningsvis diskuterar de politkens uppgifter – hur skulle spelreglerna behöva se ut, nationellt och globalt, för att möliggöra en lösning av problemen?

Boken ger en grundlig genomgång av de filosofiska argument som förts fram i den här debatten. Ett sådant bidrag är mycket välkommet, särskilt som mycket av det som refereras kommer från engelskspråkig litteratur. Den är väl värd att sätta sig in i om man intresserar sig för VARFÖR-frågor på detta område, inte bara HUR-frågor, även om grundligheten följs av en viss omständlighet. Det finns också got om förslag på vidare läsning.

Fotnot 1: I enlighet med slutsatserna i boken donerar författarna sina royalties till organisationer som arbetar mot fattigdom och orättvisor, för djurens väl och för miljön.

Fotnot 2: En av författarna, Joakim Sandberg, har skrivit en avhandling om etik och investeringar, som vi berättat om tidigare här på bloggen.

 

Intressant om forskningsetik och personlig integritet i DN

Publicerat den

I en artikel på DN debatt 20 juli menar några forskare från Karolinska institutet att kraven på skydd för den personliga integriteten hindrar viktig forskning. Dagen efter ägnar DN sin huvudledare åt att kritiskt kommentera artikeln. Både debattartikeln och ledaren tar upp flera mycket viktiga och principiellt intressanta frågor. Rekommenderad läsning! (Läs också gärna Pär Segerdahls kommentar på Etikbloggen hos Centrum för forsknings- och bioetik, Uppsala universitet.)

Är man djurplågare om man spelar ”Angry Birds”?

Publicerat den

Idag kom HDs dom i det uppmärksammade s.k. mangamålet, där en översättare och mangaexpert dömts i lägre instans för innehav av barnporr. Domen kan man läsa här. Det ovanliga med detta barnpornografimål är att bilderna var mangateckningar, tecknade fantasifigurer, inte avbildningar av riktiga barn.

Frågan om vad om är lagligt skiljer sig från frågan om vad som är moraliskt rätt. Vissa saker är fullt lagliga men omoraliska (att bedra sin partner, till exempel). Andra är olagliga men inte omoraliska. Så tänker nog den som kör lite för fort med bilen – man tycker knappast att man gör något moraliskt fel, åtminstone inte av allvarligare art, samtidigt som man är väl medveten om att man får en böteslapp om polisen råkar stå där.

Om vi lämnar lagen därhän, liksom det konkreta fallet med mangateckningarna, kvarstår en mycket intressant fråga: Kan det vara omoraliskt att i fantasin eller på låtsas göra något som vore omoraliskt i verkliga livet? Gör man fel om man kör ett splattrigt krigsspel på datorn? Är man djurplågare om man spelar ”Angry Birds”?

Det finns ett par olika sätt på vilka man kan argumentera för att virtuella illdåd kan vara omoraliska. För det första kan man mena att själva handlingen eller dess konsekvenser skadar eller kränker verkliga individer. Att göra något hemskt på låtsas leder kanske till att liknande saker blir mer accepterade i samhället i stort. (Vem vet, snart kanske vi får se riktiga Angry Birds-arenor där man kastar sprängdegspreparerade höns på grisar. Orimligt? Ja, kanske, men tjurfäktning förekommer ju ännu på sina håll.) Problemet här är att det är mycket svårt att visa orsakssamband mellan virtuella vidrigheter och reella, om nu ett sådant samband finns. Hursomhelst går alltid att hitta exempel på situationer där man faktiskt vet att ingen kommer till skada: Tänk dig en person som i ensamhet i slutet av sitt liv ägnar sig åt vämjeligt sadistiska dataspel, och aldrig träffar någon annan människa. Personen tar hemligheten med sig i graven. Det är svårt att hävda att han eller hon gjort något fel mot någon annan.

Ett annat sätt är att argumentera är därför att säga att man genom att utföra vissa typer av virtuella handlingar skadar sig själv. Man fördärvar sin karaktär – blir en sämre människa, helt enkelt, även om man inte faktiskt skadar någon överhuvudtaget. Med det här sättet att resonera skulle det kunna vara fel att utföra virtuella nidingsdåd även om man var alldeles ensam i världen.

Man kan dock tycka att det är magstarkt att fördöma ett visst handlande som någon faktiskt vill utföra och som inte skadar någon annan. Vem ska avgöra vad som fördärvar min karaktär? Var går gränsen? Det finns anledning att vara försiktig här. Jag läste en gång en handbok från tidigt 1900-tal med råd till unga män, som framhöll fyra ting som särskilt fördärvliga: Dryckenskap, hasardspel, onani och romanläsning. Åtminstone romanläsningens anseende tycks ha rehabiliterats.

(Fotnot: Frågan om virtuell moral respektive omoral och robotetik har diskuterats ganska flitigt på senare år, till exempel i den här essän av Henrik Carlsen från UNT i höstas.)