Det är inte lätt att tolka konsumenters signaler. Upprördheten över att halv- eller helfabrikatsprodukter med nötkött blandats med hästkött, eller helt ersatts av hästkött, kan relateras till åtminstone tre rätt olika faktorer: att konsumenter efterfrågar ärlighet i innehållsförteckningen, en rädsla för att köttet inte är hälsamt att äta, respektive medvetet val att avstå från hästkött.
I efterdyningarna av upprördheten visar sig nu allt fler ’erkänna’ att de kan tänka sig att äta kött. Det lär ha blivit kö utanför en restaurang i Jönköping som helt nyligen serverade hästbiff. Att det handlar om ett ’erkännande’ hänger idag säkert ihop med att det finns ett motstånd mot att äta sällskapsdur. Få i västvärlden vill bli serverad hund på restaurang, medan det är brukligt i Asien. Det finns även en äldre förklaring till oviljan att äta hästkött som går tillbaka till tiden då Sverige kristnades, och hedniska vanor att offra och äta häst förbjöds. Det tycks som om detta tabu nu håller på att luckras upp.
Kan det även vara till förmån för hästarna själva? Svaret beror förstås på vilket perspektiv man väljer, men en central del är djurvälfärd. De hästar vi håller i Sverige enligt svensk djurskyddslag har det överlag bättre än övriga lantbruksdjur som hålls – enligt samma svenska lag. Skillnader görs på vilken funktion djuret har. Föreskrifterna för gris är belysande: de som hålls för att visas upp (djurpark eller tex en 4Hgård) har laglig rätt till betydligt större ytor än den sugga som ska föda de kultingar vars funktion är att omvandlas till kött. Tamgrisen som hålls för visning har till skillnad från slaktgrisarna rätt till 250m2 och ”möjlighet att böka samt sommartid tillgång till gjyttjebad och torra partier” (SJVFS 2009:92 7-9§) http://www.jordbruksverket.se/download/18.72e5f95412548d58c2c80005752/2009-092.pdf. Eftersom hästar klassas som sällskapsdjur har de rätt att röra sig fritt i sina tre gångarter under ett antal timmar varje dag, medan kor än så länge får stå uppbundna månader i sträck, utom under betessäsongen (ändring föreslås i Eva Erikssons utredning från 2011 av djurskyddslagen http://www.regeringen.se/sb/d/14129/a/181371).
Skillnaderna mellan sällskapsdjur och lantbruksdjur märks även i fråga om slakt/avlivning. En slaktad ko ger lantbrukaren en inkomst, medan avlivning av en häst på ett ’värdigt’ sätt hemma på gården kostar runt 5000 kr (för veterinär och avtransport av det döda djuret). Uppenbarligen väljer därför ett antal hästägare varje år att sälja hästen till någon som betalar för hästen, men sedan transporterar den i lastbil – ibland utan foder och vatten, ibland under flera dygn – till något slakteri i södra Europa. Där är köttet uppskattat. Konsumenternas signaler styr marknaden.
Men även producenterna, i det här fallet ffa transportörer och slakterier, har ett ansvar. Om hästar skulle kunna avlivas på ett väridigt sätt och utan kostnad för hästägaren, och deras kött tas tillvara och kanske till och med ge en inkomst, skulle nog många av dem som nu säljer till långväga transporter välja att låta hästen slaktas i Sverige. Det vore en stor vinst för djurvälfärden. Och de som vill äta hästkött kunde göra det utan att ha på sitt samvete att hästen först varit på en plågsam sista resa.
Detta tas även upp i en debattartikel i UNT 1 mars där undertecknad är medförfattare, inklusive tankar kring hästen som klimatsmart landskapsvårdare: http://www.unt.se/debatt/svenskt-hastkott—ett-hallbart-val-2299569.aspx
Helena Röcklinsberg