Av: Christer Björkman, prodekan
De nya karriärstegen inom akademien efter att man doktorerat är biträdande lektor, lektor och professor. Det nya systemet har inte satt sig än och det diskuteras på nationell nivå om anställningen som biträdande lektor ska förlängas från fyra till sex år. Finansieringen ser i dagsläget olika ut på inom och mellan universitet. Nyanställda lektorer ska idag finansieras med minst 20% från statsanslag. Det diskuteras om inte den nivån ska höjas. Att nya befordrade professorer ska likställas med rekryterade professorer känner de flesta säkert till. Det har alltså fattats beslut men implementeringen av det nya systemet håller på att sätta sig.
Parallellt med detta har vi fortfarande möjligheten om att ansöka om att bli docent, ett slags akademiskt bevis på att man nått en viss nivå inom akademien och som åtminstone på SLU betyder att man har rätten att vara huvudhandledare för doktorander. Man får även ett visst lönepåslag.
Under fakultetsnämndens besök ute på institutionerna dök frågan om vad som egentligen krävs för att bli docent upp på flera ställen. Jag ska här försöka bringa lite klarhet i detta och samtidigt dela med mig av mina personliga funderingar kring hur man kan tänka runt sin karriär i allmänhet och CV i synnerhet.
Om vi börjar med kraven för att bli docent så gäller det i mångt och mycket att fylla sitt CV – att eliminera ’vita fält’ – att publicera och att där visa på en tillräcklig grad av självständighet. Det betyder inte att man ska ha många publikationer som enda författare. Det betyder att man ska se till att man har publikationer med många olika medförfattare, inte bara en viss grupp – särskilt inte sina forna handledare.
När det gäller att fylla sitt CV så kan ett enkelt sätt att veta om man ’fyllt det’ använda en CV-mall och se om man har något att rapportera under varje rubrik. Om inte, försök att hitta en aktivitet som gör att du kan fylla tomrummet. Med en bra bild av vad som fattas i ditt CV kan du snabbt fatta beslut om du ska tacka ’Ja’ (eller ’Nej’) till möjligheter som – ibland ganska plötsligt – dyker upp. Du kan även jobba aktivt för att skapa möjligheter att fylla en lucka i CV:t – t.ex. anordna en doktorandkurs eller workshop. Det är bättre att ha nånting under många rubriker än att det är välfyllt under ett par rubriker och helt tomt under andra.
Säg – åtminstone ibland – ’Ja’ till saker som initialt känns som en omöjlig uppgift. Leta inte efter ursäkter att undvika ’problemet’ – ursäkterna har en tendens att ploppa upp som svampar ur jorden. Om du lyckas lösa den ’omöjliga’ uppgiften så är det en rejäl fjäder i hatten. Om du misslyckas är det ingen som blir direkt överraskad – det var ju ändå en ’omöjlig’ uppgift – men de kan bli imponerade av att du åtminstone försökte.
Slutligen, lägg lagom mycket tid på varje sak. Istället för att sträva efter att göra varje sak ’perfekt’, pröva att avsätta en viss mängd tid och se om du nått fram till ett resultat som är tillräckligt bra.
Allra sist – om du nu orkat läsa så här långt – för många personer som doktorerat verkar karriärmålet vara att fortsätta inom akademien. Tillåt mig påpeka att det finns mängder av intressanta jobb utanför akademien där de kunskaper och erfarenheter man skaffat sig som doktorand uppskattas och efterfrågas. (Ibland är jag lite avundsjuk på människor som lyckats lämna forskningen. Själv har jag försökt lämna universitetsvärlden ett par gånger – inklusive ett jobb på Cirkus Cirkör – men misslyckats.) Försök att se karriärvägar inom och utanför akademien som lika goda alternativ. Den gyllene aura som många ser runt vetenskapen bleknar när den inte helt sällan överskuggas av mörka moln, som oförstående granskare på forskningsråd och tidskrifter. Om du väljer att lämna ’den trygga’ forskarvärlden kan du bli överraskad över var dina kunskaper kan komma till användning – inte minst skogssektorn verkar ha ett stort och växande behov av forskarutbildade personer med skoglig profil.
Career paths in and outside academia
By: Christer Björkman, deputy dean
The new career path in academia after PhD is assistant lecturer, lecturer and professor. The new system has not settled yet and it is discussed at the national level whether the position as assistant professor shall be extended from four to six years. The funding of assistant (and associate) professors differs currently within and between universities. At SLU newly hired lecturers are funded by at least 20% from government subsidies. It is discussed if the level should be raised. Promoted professors shall be equated with recruited professors if they are promoted after June 2015. It means that the new system has been decided but the implementation of it has to settle.
Parallel to this, we still have the opportunity to apply to become an associate professor (‘docent’), a kind of academic proof that one has reached a certain level within the academy, and at least at SLU means that you have the right to be the main supervisor for graduate (PhD) students. In addition, you get a certain salary increment.
During the visit of the Faculty Board at the departments the question of what is really required to become ‘docent’ was raised in several places. I will try to bring some clarity to this and also share some thoughts about how to think about career planning, in general, and building your CV, in particular.
If we start with the requirements to become ‘docent’ it is very much about filling your CV – to eliminate ’empty spaces’ – to publish and show a sufficient degree of independence. The latter does not mean that you should have many publications as single author. It means that you should ensure that you have publications with many different co-authors, not just a certain group – especially not only your former PhD supervisors.
When it comes to fill the CV, a simple way to know if it is ’filled’ is to use a CV template and see if you have anything to report under each heading. If not, try to find an activity that allows you to fill the empty spaces. With a good and up-to-date picture of what is included in your current CV, you can quickly decide whether you should say ’Yes’ (or ’No’) to the opportunities that – sometimes quite suddenly – pop up. You can also work actively to create opportunities to fill a gap in the CV – e.g. organize a postgraduate course or a workshop. It is better to have something under many headlines than that it is well-stocked for a few headlines and completely empty in others.
Say – at least sometimes – ’Yes’ to the things that initially seems like an impossible task. Do not look for excuses to avoid the ’problem’ – apologies have a tendency to ‘pop up like mushrooms’. If you manage to solve the ’impossible’ task it will be viewed as a real ‘feather in your hat’. If you fail, no one will be immediately surprised – it was still an ’impossible’ task – but they may be impressed that you at least tried.
Finally, add the right amount of time on each thing. Rather than strive to do everything ’perfect’, try to set aside a certain amount of time and see if you have reached a result that is ‘good enough’.
And last of all – if you managed to read this far – many (most) people that have got a PhD seem to only see a career in academia as the desirable career path. Allow me to point out that there are lots of interesting jobs outside the academy where the knowledge and experience acquired as a graduate student is appreciated and requested. (Sometimes I’m a little jealous of people who managed to leave the research. I myself have tried to leave the academic world a couple of times – including applying for a job at Circus Cirkör – but have failed.) Try to see career paths within and outside the academy as equally good alternatives. The golden aura that many look around science fades when the situation – not rarely – is overshadowed by dark clouds, as e.g. unsympathetic reviewers of research grants and åmanuscripts. If you choose to leave ’the safe’ world of research, you may be surprised where your skills can be put to use – not least the forest sector seems to have a large and growing need for research-trained people with forest profile.