Terminen susar förbi. Föreläsningar varvas med grupparbete som kommer ta allt mer tid i kursen ju närmare december vi kommer. Redan denna vecka ska vi pitcha en projektidé för de andra grupperna och den 19 december har vi vår slutliga redovisning av det utvecklingsprojekt vi arbetar fram med Landskrona i fokus. En stor bonus i den här kursen är att vi får en hel del handledning av lärarna. Vi förväntas också lämna in arbets- och tidsplaner vilket är en bra träning i att planera sitt arbete, som inte minst kommer vara värdefullt till våren när vi skriver exjobb men kanske egentligen framförallt ute i arbetslivet.
Vi har också fått träna oss i intervjuteknik, haft föreläsning om fokusgrupper, men även ett par inspirationsföreläsningar. En av föreläsningarna, ”Vad kostar ett träd” handlade om hur lite träd faktiskt värderas i stadsplaneringen, med utgångspunkt bl.a. från en exploatering av en park tillika gård utanför Malmö. Föreläsningen baserades på en bok med samma namn av forskaren som gestaltar processen i form av en teaterdialog, väl läsvärd dialog som verkligen synliggör problematiken med samverkan mellan olika aktörer. En annan föreläsning handlade om hur landsbygdsutveckling och skyddade boenden för utsatta kvinnor går att kombinera. Föreläsningar som faktiskt väckte många starka känslor och diskussioner efteråt.
Apropå starka känslor fastnade jag nyss framför direktsändningen av skådespelarupproret #tystnadtagning som är en del av det stora upprop som gjorts inom ramen för #metoo. Det är starka berättelser från så många modiga kvinnor som bryter den tystnad som varit rådande i samhället, utan att hänga ut några enskilda individer. Har du inte sett kvällens livesändning eller läst de vittnesmål som kommit fram på sociala medier rekommenderar jag dig verkligen att ta några minuter och ta in vad alla dessa kvinnor berättar. Senast ikväll uppmärksammades också uppropet från kvinnor i teknikbranschen, #tekniskt fel. För de flesta kvinnor är dessa vittnesmål ingen överraskning, men färre har nog förstått hur omfattande det har varit och hur grova övergrepp som också sker, varje dag på platser där man borde ha rätt att känna sig trygg, i sin studiemiljö, på sin arbetsplats. Skam hos de som blivit utsatta, att frågorna tystats ned från kollegor och överordnade men kanske framförallt normalisering har gjort att de här frågorna aldrig blivit hörsammade i den här omfattningen.
Det är så viktigt att de här strukturella maktförhållandena synliggörs i stor skala, att vi börjar prata med varandra om detta, och sedan agerar på dem – särskilt de som faktiskt sitter i maktpositioner. Hur ska frågan om sexuella trakasserier och strukturella ojämlikheter i samhället annars på riktigt kunna leda till några förändringar i större skala? Och om vi nu ska prata social hållbarhet, är inte de här frågorna en av grundstommarna i social rättvisa som ofta definierar begreppet social hållbarhet?