Jag och mina kursare diskuterar huruvida landsbygden verkligen har blivit ett hetare ämne, eller om vi bara lever i vår egen bubbla. Men när jag pratar med mina föräldrar och vänner, så instämmer det. Det verkar faktiskt vara så att landsbygden är på uppsving. Ja, åtminstone gällande uppmärksamhet. Sedan är det mycket som tuggas om, om och om igen. När vi diskuterar landsbygd så blir det ofta i termer av nedläggningar. Skolor lägger ned, sjukhus lägger ned, lokala tidningsredaktioner lägger ned. Det vanliga landsbygdstugget.
Men det finns också nygamla ämnen som har rönt intresse. Däribland
*Husinventeringar –> Kommuner gör husinventeringar för att finna ödehus som kan få nya ägare. En vanlig landsbygdmyt är ju annars ”flytta till landet! där finns hur mycket tomma hus som helst”. Så enkelt är det inte. Många äldre bor kvar i sina hus. Antingen för att de gärna vill ha det så, eller för att ålderdomshemmen i närtrakten saknas plats. Så det ökande intresset för ödehus och byggnadsantikvarism är förstås både spännande och roligt att bevaka.
och
*Landsbygden som livsstil
Finns mycket att säga om detta eftersom media har en plågsam tendens att överromantisera landsbygden (när de inte skildrar den som en Tjernobyl-sekvens med gråfilter). Men det verkar som att många är trötta på ett eskalerande samhälle där allt går snabbare och det blir dyrare att leva. En vän nämnde att det tar ca 30 år att få ett förstahandskontrakt i Stockholm. Då ses landsbygden som ett alternativ, ett annat liv med andra prioriteringar. Långsamhet och lugn. Det är förstås en generaliserad bild. Men det är intressant att följa utvecklingen även här.
Media kan inte fånga hela bilden av landsbygden. Men det är väl också en väldigt svår uppgift. Jag är bara glad över att landsbygden får mer utrymme. Att DN har en stående kolumn som heter ”Stad och land” och att politikerna ständigt tvingas vara på tå inför ämnet (att man ska behöva vara glad över det här?). Nåväl. Man får ha en försiktig tillförsikt, vad skulle man annars göra.