Har en tendens att läsa feministisk litteratur när jag känner ett behov av att samla mig själv och mina tankar. Nu har jag läst Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig, en essäsamling om hur kvinnor fortfarande får knega på för att göra sig hörda och bli erkända. Finns en ständig risk att vi blir självgoda eftersom samhället har blivit till det bättre, samtidigt som förändringarna tar frustrerande lång tid. Samtidigt har en ökad jämlikhet i fattiga länder visat sig vara en aspekt som bidrar med positiv utveckling till hela samhället. Men som sagt, allt går evinnerligt långsamt.
Hon skriver också om ”det kvantifierbaras tyranni”, det ständiga behov vi har av att sätta ord på företeelser för att vi ska kunna mäta och således förstå dem. Innan vi sätter ord på något, tenderar det att inte finnas.
Det mätbara är alltid högre värderat, eftersom det anses bevisat. Men egentligen är det ju märkligt. Vad är det egentligen som säger att inte känslor borde involveras mer, för att vi ska tänka rationellt?