När vi pratar om digitaliseringen omnämns den ofta som den ultimata lösningen på landsbygdens problem. När jobben digitaliseras kan folk börja flytta ut till landet igen. Vi kan börja arbeta hemifrån, ständigt bo och leva på landsbygden. En hoppingivande känsla. Fiber är lösningen på den negativa utvecklingen, bara vi får fiber vänder det. Inte så ”bara” dock; inte sällan är det en (rejäl) lokal kraftansamling på civilsamhällets bevåg som måste till för att bygder ska få fiber.
Och så är den äntligen här, fibern. Men det verkar samtidigt ske som andra viktiga servicefunktioner till viss del nedmonteras. Posten är ett exempel. Till vissa platser levererar inte posten några paket längre. I allt större utsträckning får människor ta sig in till centralorternas serviceställen. Det finns också platser som inte längre får den dagliga morgontidningen, helgläsningen får istället kallna till måndagen.
Är det inte märkligt? Hur vi drar i den ena änden av repet, och hur det brinner i den andra. Digitalisering och fiber är förmodligen en avgörande del för landsbygden, men den är tyvärr inte någon mirakelkur. Landsbygden kräver mer, vilken den så starkt förtjänar.