Medan Sverige får klä skott för eskalerande tendenser av urbanisering och avfolkning av landsbygden, så utmålas vårt grannland i väst ofta som en romantisk idyll. Pröva gärna att googla ”norsk landsbygd”, så förstår du vad jag menar.
Norge anses ofta ha ett naturligt landsbygdstänk inbyggt i politiken med mer lokalt självstyre och bönder som satsar mer på multifunktionalitet. Självförsörjningen påstås värderas högre och landets befolkning är mer utspridd. Medan Sveriges paroll för landsbygden lyder ”Hela Sverige ska leva” så heter det ”Hela landet ska tas i bruk” i Norge. I en krass jämförelse som denna, låter Sveriges variant som ett seglivat upplivningsförsök.
Urbaniseringen är dock en global trend. Liksom i norra Sverige, så finns det också problem i Nordnorge, där urbaniseringsgraden enligt Toje bör ligga omkring hela 80%.
Problemet i Sverige framstår dock som mer drastiskt och akut.
Jag kan tycka att det finns många frågor kring Norge. Till att börja med är jag nyfiken på huruvida norska medier behandlar debatten (om de ens gör det). En annan fråga är om den ständiga jämförelsen verkligen är hälsosam för Sverige. Om vi inte kan använda jämförelsen till något konstruktivt känns det lätt meningslöst. Om allt till syven och sist kokas ner till politik, bör vi inte i så fall blicka mer inåt istället för att drömma oss bort västerut?
Källor
Det öde landet (Toje, 2017)
Strid om jordbruket i Norge (Lindqvist, 2013)
Onyanserat om norsk landsbygd (Hollertz, 2017)